Det var sent i oktober och Liselott vandrade hem i den kalla, våta kvällsbrisen. Det hade varit en lång dag. Sedan fem på morgonen hade hon arbetat med det sista inför bokslutet. Vid sextiden denna kväll hade revisorn kommit förbi och hämtat dokumenten varefter hennes chef schasade ut henne från lokalen och sa att hon var ledig med full betalning under resten av veckan.

Det var ur hennes händer, ändå kände hon en stark oro. Hade hon glömt något? Tänk om det fanns slarvfel? Liselott hade gjort i ordning underlagen inför boksluten i åtta år, ändå kände hon sig aldrig riktigt säker. Det spelade ingen roll att omgivningen berömde henne för sin noggrannhet. Vad hjälpte det mot en inre kritiker som levt i 44 år?

 ”Inget”, tänkte hon. ”Min kritiska sida är alldeles för påläst om hur jag fungerar.”

Väl hemma sparkade Liselott av sig de fotriktiga stövlarna i hallen. Sedan ställde hon påsen med vin på matbordet, pressade snabbt in ost och grönsaker i kylskåpet och spolade upp ett varmt bad. Hon drog korken ur den första vinflaskan och hämtade sig ett stort glas från vitrinskåpet. Femton minuter senare låg hon i badet med tända ljus på badkarskanten och en halv kupa vin innanför bröstkorgen. Lederna mjuknade sakta, händerna flöt ibland skummet, hennes andetag var djupa och lugna.

När hon en halvtimme senare reste sig ur det varma vattnet och vecklade in sig i morgonrocken av frotté var hon en ny människa. Hon åt en snabb sallad utan lust, allt hon ville var att få bädda ner sig under en filt i soffan med Lysande Utsikter av Charles Dickens. Hon stängde av signalen på mobiltelefonen och lade den på laddning i sovrummet och satte sig tillrätta.

När hon öppnade boken den föll ett papper ut, inte större än ett visitkort. Nyfiken tog hon upp det och läste. ”Jag älskar höstregnen, men är trött på att njuta av dem ensam. Vill du dela en fika med mig? Lasse 47” och sedan ett mobilnummer. Hon fnissade rått, vilken tönt som försökte ragga via biblioteksböcker. Hon fortsatte läsa tills klockan var nio och filmen ”Amélie från Montmartre” började på en av reklamkanalerna.

Vid halv elva var hon inne på flaska nummer två och Lasse 47 hade hamnat i avsevärt bättre dager. Hon satt med filten över knäna och snyftade av glädje när rollfigurerna väl hittade varandra trots missförstånd och kryptiska meddelanden. Vad fint det var! Kunde det här hända på riktigt? Hela tiden flydde hennes tankar till det meddelande som ramlat ut ur ”Lysande utsikter”. Det måste vara ett gott tecken. Något rund under fötterna och med huvudet fyllt av fransk romantik snubblade hon in i sovrummet med den handskrivna lappen i handen.

Det var pilligt att få till alla siffror med alkoholen susande i blodet. Hennes sms blev kort och koncist. ”Hittade din lapp i en bok av C Dickens. Jag fikar gärna med dig någon dag. Liselott 44”. Hon tvekade först men sedan tryckte hon på sänd, mot all vett och sans. Nu var allt i rullning, hon lade sitt huvud mot kudden och somnade snabbt.

När Liselott öppnade ögonen dagen därpå var det eftermiddag och huvudet var fyllt av kopparslagare. Hon gick på toa och återvände sedan till sovrummet för att bädda när hon mindes meddelandet hon hade skickat kvällen innan. Hon slet åt sig telefonen, tog ett djupt andetag och tittade.

Två missade samtal och ett meddelande. Herregud, var det han som ringt? Vid en närmare inspektion såg hon att det var jobbet. Meddelandet kom däremot ifrån en okänd. Hon öppnade det. ”Får jag bjuda dig på restaurang ikväll klockan 19? Vi kan träffas vid statyn på Järntorget? Jag har en grå rock och en fredskalla i knapphålet. Lasse” Svaret kändes som  en kallsup. Vad höll hon på med egentligen? Hon slängde telefonen på sängen och började vanka av och an i lägenheten. Hjärnan sa nej, men hennes nyfikenhet sa ja. Hon stannade vid spegeln och granskade sig själv och sa resolut, ”Kärleken kommer inte och knackar på dörren, man måste banne mig våga lite. Om inte annat får jag gratis middag!”.

Hon tog upp mobilen och skrev ett enda ord, ”OK”. Det var som att se på en främlings hand när hon tryckte på sänd. En snabb känsla av blodtrycksfall svallade över henne, men nu var det gjort.

Då var det bara jobbet kvar på meddelandefronten. Hon ringde upp och fick sin chef på tråden.

”Liselott, jag är ledsen att behöver störa dig när jag gett dig ledigt, men revisorn har hört av sig. Det verkar som att det fattas ett par månads- och momsrapporter i utskrifterna och jag vet inte hur man skriver ut dem från systemet. Kan du komma in och skriva ut dem så att han kan hämta dem ikväll?”

Helvete! Hon visste att det var något som hade känts avigt igår.

”Självklart!” hörde hon sig själv svara. ”Jag kommer in på direkten.”

Eftersom Liselott inte hade bil blev det en snabb rusning ner till bussen. Hon skulle hinna både dit och hem och ta på sig något snyggt om hon bara skyndade sig. Hon hade tur, bussen bromsade in precis som hon kom till hållplatsen. Tjugo minuter senare stod hon inne på kontoret och ursäktade sig.

Utskrifterna var snart klara och efter en stunds konversation gav hon dokumenten till chefen och begav sig tillbaka hem. När hon väl var hemma visade klockan halv sex. Nu gällde det att sno sig. Hon sminkade sig snabbt och lite slarvigt, sedan in i garderoben för att slita fram snyggjeansen och den där toppen som dolde magen. Klockan blev sex, hon måste börja röra på sig nu. Snabbt i de omöjliga högklackade stövlarna längst in i garderoben och på med skinnjackan och handväskan.

Bussen skulle komma vid halv sju, men när klockan väl visade halv sju fanns där ingen buss att bestiga. Rastlös gick hon mellan tidtabellen vid busstolpen och bänken intill. Tjugo i kom bussen, det innebar att hon borde vara framme vid fem över ungefär. Men redan efter att ha passerat de första tre kvarteren stannade den och chauffören meddelade håglöst att det skett en olycka.

Liselott grävde i handväskan efter mobiltelefonen men den fanns inte där. Fan! Hon hade glömt den kvar i sovrummet. Hon kunde inte meddela honom att hon satt fast. Minuterna gick oförskämt långsamt. Hon vred sig i sätet med jämna mellanrum, försökte få en överblick över vad som hände där framme. Men trafiken stod still. Hur lång tid skulle det ta?

Tio i sju började bussen röra på sig. Rastlösheten rev i Liselott. Även om hon aldrig hade mött den där Lasse var hon inte den som kom för sent eller ställde in. Hade hon väl sagt A kunde hon följa upp med hela alfabetet. Det var en hederssak.

Tjugo över sju kom bussen slutligen fram. Hon kastade sig av och halvsprang mot statyn vid Järntorgets mitt, men hur mycket hon än letade kunde hon inte se någon man med fredskalla i knapphålet. Hon skämdes. Uppgivet accepterade hon efter tio minuter att hon hade missat honom.

Buss 21 hemåt saktade precis in vid hållplatsen. Hon gick i lagom takt nu, det fanns ju ingen anledning att skynda längre. Det fanns inga sittplatser lediga. Hon blev stående precis innanför det första dörrparet. Hon lät ögonen försvinna ut genom fönstret.

Vid första hållplatsen efter Järntorget skulle tre personer och en barnvagn av. Liselott erbjöd att hjälpa till med barnvagnen. När hon ställde ner vagnen märkte hon att ärmen fastnat vid hjulet. ”Vänta! Vänta!”, ropade hon till mamman. Tillsammans tråcklade de ut hennes ärm. I samma ögonblick som Liselott var fri lämnade bussen hållplatsen. Inombords svor Liselott högt, utombords log hon ett påklistrat leende och sa hon till mamman att det inte gjorde något.

Hon suckade och vände sig om för att kika på tidtabellerna i busskuren men svängde lite för snabbt för de ovant högklackade fötterna. Utan kontroll snubblade hon rätt in i en av de övriga väntande. En stark arm stödde upp henne.

”Hoppla!”, sa en blond man med randig halsduk och log.

”Tack!”, svarade Liselott ”Det har varit en lång dag.” Hon suckade och log tveksamt.

”Jag har också haft en lång dag.”, sa han.

”Jävla bussar. Jag skulle på blinddejt men missade den på grund av dem.”, sa hon och log. ”Tänk om man kunde lita på lokaltrafiken när det väl gäller.”

”Ja bussarna är inte helt pålitliga” svarade han med ett leende. ”Vart skulle ni gå?”

”Jag vet inte, vi skulle mötas vid statyn på Järntorget.”

”Aha!” sa han och lät blicken försvinna ut i trafiken.

Liselott förbannade sig själv. Han var ju riktigt snygg, och här stod hon och beklagade sig över en dejt med någon obskyr man. Spontant flirtande var absolut inget för henne. Hans medvetande verkade ha försvunnit bort i trafikbruset. Hon tittade också ut och låtsades om att de aldrig talat med varandra.

Buss 29 siktades vid rödljusen ett kvarter bort.

”Jaha, det här är min buss.”, sa mannen ”Ska du med då?”

Liselott vaknade upp.

”Va? Nej det är inte min buss.”

”Liselott, vad sägs om att hänga på och få en plankstek i förorten?” sa han och log. Sedan öppnade han sin rock och letade i innerfickan. ”För visst är det du?” Han fick fram en fredskalla. ”Den är till dig” sa han och skrattade. Liselott tappade andan.

”Är det du som är Lasse?”

”Ja, det verkar som att ödet bestämt att vi ska ses. Dessutom vill jag gärna veta vad du tycker om att göra när det regnar.”

Liselott började le. Det var han! Den snygge mannen var han! Och han ville dessutom fortfarande ha en dejt med henne fastän hon var svett av all stress och spring.

”Ja det klart att jag följer med.”, stammade Liselott och tog fram sitt åkkort. Med nytänd glädje vände hon sig för att gå mot bussen men halkade med de höga klackarna på löven framför dörren. Liselott kände sig vara på väg ner i en ofrivillig spagat. Lasses arm fanns där ännu en gång.

Han skrattade och såg djupt in i hennes ögon. Hon kände en varm boll formas i bröstkorgen. Hon tog tag om hans arm.

”Jag tror det är bäst jag håller i mig.”, sa hon och log.

”Det tycker jag att du ska”, sa Lasse. ”Och oroa dig inte, om du faller fångar jag dig igen.”

Publicerad i tidningen Allas