Stillastående vid äppelträdet blev du och jag sakta till ett enda väsen. Vi lutade oss mot varandra, höll balansen med ryggarna i ständig kontakt. Vi var en samhörighet, bildade en gemensam plats för tanken och kärleken. Men med blicken åt vitt skilda håll såg vi sällan varandra i ögonen. Först använde vi speglar, men de var så tunga att hålla upp och orden som yttrades åt var sitt håll försvann i vinden.

Du skrev en lapp istället. En till. Fick svar. Äppelträdet bredvid mig tappade en frukt i min hand, jag lade den i din. Vi kommunicerade, skrattade fortfarande, men snart glömde jag vilken färg du hade på ögonen.

Jag såg hur månen reste sig och lade sig om vart annat. Lapparna fortsatte komma. Sakta förändrades frågorna från ”Varför är regnet så vackert när jag är med dig” och adjektiv förvandlades till meteorologiska termer. Jag tappade intresset för meddelandena du skickade och lät blick och sinne försvinna in i himlens vidsträckta skönhet.

Åskan väckte mig och drog min uppmärksamhet tillbaka in i mig själv. Gräset hade gulnat vid mina fötter. Händerna var torra och grå, naglarna oväntat långa. Jag grep den hala pennan och letade efter en pappersbit för att fråga hur du mår därborta på andra sidan? Jag hittade en, den sista.

När det nu ljusblå bläcket nuddar ser jag hur den sista lappen vittrar sönder. Vätan från bläcket luckrar upp fibrerna. Jag justerar trycket med pennan, vinklar den åt ett annat håll men det är oundvikligt så jag ger upp. Jag försöker ropa, men rösten vill inte längre. Händerna faller hjälplöst ner åt sidan.

Om jag reser mig faller du. Eller så faller jag, för jag vet inte om jag kan hålla balansen på egen hand. Jag vågar inte utan famlar med handen bakom ryggen och hittar till slut din. Klämmer åt och känner att du har puls, håller kvar.

Jag hör hur du andas ut på andra sidan. En ny trygghet har väckts. Vi är en samhörighet fortfarande, även om vi är ordlösa. Här står vi, rygg mot rygg, och bleknar med novemberlöven.

Vi gör det tillsammans.